Barn inte brud

Skriven av Tilda Jivenius

”Hennes skor såg så mycket mindre ut än hans 12 storlekar större. Han var minst 30 centimeter längre än henne och såg mycket äldre ut. Det enda hon hade som var mer av var håret. Det långa mörka håret som mamman hade lockat för bara någon timme sedan. Hand i hand gick de framåt. Hand i hand gick de tillsammans. Man kunde tro att hon var 19 men lite kortare än alla andra. Ja hon var lite kortare än alla andra men också bara 13. Så hemskt kan det inte var tänkte hon sedan. Det finns 13-åringar som jobbar 10 timmar om dagen i stora fabriker. Så hemskt kan det inte vara. Den tanken skulle komma tillbaks till minnet flera 100 gånger till. Han var 31 och hon var 13. Så hemskt kan det inte vara. Så hemskt får det inte vara. Tänk positivt sa hon till sig själv. Varför skulle pappa göra såhär. Varför skulle mamma göra så här. Det var inte rättvist. När hon och han gick där hand i hand verkade det inte vara nån som såg det hon såg. En stor vuxen man och en liten flicka. Alla såg henne som kvinna nu, alla förutom hon själv.

Ringen var för stor och den bara ramlade av. Hon hade skoskav på båda hälar. Den fina klänningen var hårt åtdragen i midjan. Hade det inte varit i just detta sammanhang som klänningen använts hade hon tyckt att den var vacker och skulle göra vad som helst för att ha på sig den. Men inte idag. Idag var fel tillfälle, fel tid och med fel man. En 18 år äldre man som skulle bli hennes. Hennes även om hon inte ville det. Så hemskt kan det inte vara.

Innan det stora skulle ske stod de två i ett rum. Bara de två i ett rum. Ett kallt stort rum som gjorde så man fick hostattack var fjärde minut. Ett kallt stort rum som gjorde så att man kände sig som en liten, liten myra. Hon kände sig som en myra i jämförelse men honom men när hon berättade det för sin pappa blev han rasande. Du ska inte tala illa om din blivande kärlek, denna man kommer du få leva med resten av ditt liv. Tills döden skiljer er åt. Tills döden skiljer er åt. Han och hans stora skor. Så hemskt kan det inte vara tänkte hon… eller?

Gick och gick fram mot altaret så var det. Det finns inget att göra hade mamman sagt.

– Är det mitt fel?

Om hon inte suttit så nära sin mamma skulle hon inte hört ha henne, så tyst viskade hon.

– Vad då? Säger mamman.

– Att jag ska gifta mig nu.

Hennes röst är så liten, orden är mer värme mot mammans hals än något som sägs högt.

– Nej såklart inte varför skulle det vara ditt fel?

– Jag vet inte, svarar den 13 åriga flickan som alldeles strax ska bli gift.

Flickans tårar blöter ner mammans vita blus. De rinner nedför kinderna likt regndroppar som faller. Inom henne fanns en längtan efter att bara få gråta ut i evigheters evigheter. Men en annan tanke som for förbi minnet var att så hemskt kan det inte vara. Så hemskt får det inte vara. Medan tårarna rann och rann så att sminket förstördes repeterades meningen i huvudet på den 13-åriga flickan. Så hemskt kan det inte vara. Så hemskt får det inte vara. Som terapi.

Små bruna ögon som skymtar fram bakom en vit och glittrig slöja. Ögon som borde sitta på himlens högsta punkt för att dem är så vackra. Ögon som tittar rakt in i ett par andra blåa ögon. Men dessa ögon borde vara på havets botten, för mer än så är dem inte värda. Men de bruna ögonen – som ägs av en 13 årig flicka som snart ska gifta sig – är inte glada och lyckliga. De bruna ögonen är ledsna som om de aldrig har hittat det de letat efter. Men flickan vet vad det är de bruna ögonen letar efter. De letar efter ren lycka och sann kärlek. Sånt som man bara hittar i sagor och påhittade historier.

Orgelns starka noter skar igenom trumhinnorna och allas blickar blev som 1 000 kilo extra tyngd på det redan tunga släpet bakom klänningen. Prästens klara ord om kärlek och glädje.

– Ni är nu man och hustru, hör hon bakom det tjocka lagret av alla tankar.

Tankarna som känns som mos i huvudet. Det är egentligen bara en tanke. En tanke på två meningar. Det kan inte vara så hemskt. Det får inte vara så hemskt.

Två veckor senare. Två veckor som hustru till en 18 år äldre man. Då bär det av med bröllopsresa. En resa som aldrig blir lik någon annan. En resa där ingen mamma håller koll på pass och flygbiljetter. Denna resa förväntas hon ta hand om allt. Allt från pengar till vad hennes nyblivne man ska ha på sig för kläder. På det nystädade hotellrummet ligger en ensam flicka och gråter. Tårarna rinner ner för kinderna likt regndroppar som faller från himlen. De faller från himlens högsta topp där två tomma hål syns. Tomma hål som skulle vara fyllda av bruna ögon. Så hemskt kan det inte vara. Så hemskt får det inte vara sa hon för sig själv. Gick ut mot hallen och där stod de. Varför var de så stora? Hans svarta lackade skor. De såg ut som båtar i flickans ögon. Gigantiska båtar.

Samma tomma hål som syntes på himlens högsta topp syntes nu också hos den nygifta flickan. Tillbaka hemma blir det nu fest och dans. Flickan lyser upp och är glad, men bara på utsidan. På insidan finns två tomma hål och när hon tittar upp mot himlen är där detsamma. Två tomma hål. När hon tryckte ner handen i fickan kände hon något som hon alltid bär med sig. Ett litet, litet gosedjur i form av ett lamm. Just i den stunden önskade flickan att hon fick vara det lilla lammet. Som inte hade några problem i hela världen. Som fick ligga i en trygg flickas ficka och bara njuta.

Flickans tårar rinner, nej forsar nedför kinderna. Nu står alla väskor packade och hyreskontraktet är signerat. Nu är mannen glad. Han är överlycklig. Men det är inte flickan. Tårarna blöter ner mammans blus ännu en gång. Tårar och skrik som aldrig kommer kunna ersättas av något annat. Inget verkligt på hela jorden. Bara på himlens högsta topp kan man skymta något mer sorgset. Det väldigt sorgliga är dem två tomma hålen som skulle varit fyllda av två bruna ögon. Men vad ska man göra om man inte har någon vilja? Och vad ska man göra när inte ens egen pappa stöttar en? Men vad ska man göra när ingen förstår en? Inget svarar mamman. Det finns inget att göra. Så hemskt kan det inte vara. Så hemskt får det inte vara.

Drömmen om ett eget företag och en lycklig familj blir som avspärrad i huvudet. Avspärrad av tjocka varningsband. Det kan vara svårt att följa sitt hjärta, när hjärtat ibland ligger krossat på marken i tusen bitar och man inte vet vilken man ska följa. Det kan vara svårt att följa sina drömmar, när drömmarna bara syns som gruskorn på asfalten som alla trampar på. Drömmar som krossas, drömmar som förstörs och drömmar som aldrig mer kommer tillbaka.

Den lilla, lilla flickan med sår i ögonen och bara bitar av hjärta och drömmar kvar rör sig bredvid någon annan. En man som liknar en pappa, men det är inte en pappa. Det är en make. Och nu svullnar magen upp på den lilla, lilla flickan. Hon ska bli mamma och mannen bredvid ska bli pappa. Så hemskt kan det inte vara. Så hemskt får det inte vara. Flickan inser snart att hon kommer få bli den som kramar om och tröstar sitt barn när det gråter sig till sömns. Nej så ska jag aldrig göra mot mitt barn. Men det skulle nog inte min mamma heller göra tänker hon. Det var inte bådas beslut. Det var bara pappans. Varför ska han vara så orättvis. Han har aldrig och kommer aldrig uppleva något utav det hon går igenom just nu.

Barnvagn och nappflaska står på handlingslistan tillsammans med gosedjur och bebiskläder. Mot affären går de. Tillsammans. Som far och dotter. Eller som man och hustru. Med slagsår på ryggen och slöja över håret går hon mot en bebisaffär. Slagsår som hon fick när hon serverade gröten på fel sätt. Slöja för att han vill det, men inte för att hon vill det. Ett måste av honom för annars blir det bara värre. Värre och värre för varje minut som går. Värre och värre för varje dag som går. Matlagning, städning och massor av annat ska vara perfekt. Perfekt enligt honom och det gör inget om hon är nöjd över diskningen eller sopningen. Är inte han det så spelar det ingen roll.

Hon lämnar spår efter sig. Lappar som hon lämnar på platser och bakom sig när hon går. Blickar och tecken skickas till andra kvinnor. Ett rop på hjälp. Ett diskret nödrop, så att inte mannen ser. Den 18 år äldre mannen som går sida vid sida utav henne. Sida vid sida och släpper inte henne med blicken. Den där sylvassa blicken som han bara visar mot henne. Det är svårt att lita på någon som man är så rädd för. Så rädd att man går på tå hela tiden för att aldrig göra något fel. Så rädd att man håller på att kissa ner sig. Så rädd är denna flickan varje dag, varje natt och varje sekund. Hon grips av panik varje gång hon ser den där blicken. Panik som inte vill släppa oavsett vad hon gör, oavsett vad hon tänker och oavsett vad hon vill. Det spelar ingen roll, det finns inget att göra. Ännu ett liv förstört och ännu ett kvinnligt liv förstört. Bara kvinnor och tjejer. Aldrig män och pojkar.

Magen blir bara större och större. Såren blir bara värre och värre. Den 23 juli föds en flicka. En flicka som fötts av en 14-årig mamma. Det hade kunnat vara en stora syster eller en yngre moster. Men nej det var en mamma. En mamma med stora hål på insidan och stora ärr på utsidan. Allt pågrund av en man. En man som inte har någon respekt för kvinnor. Inte heller respekt för sin egen dotter.

– Varför blev det inte en kille!? frågade han sjuksköterskan.

– Ja du, det vet jag inte riktigt.

8 till flickor blev det och aldrig fick mannen någon son. Efter varje flicka som hans hustru födde fram började han tvivla på henne. Tvivla på om det verkligen var rätt val att gifta sig med henne. Men han tänkte inte på att hon bara var 13 år när dem gifte sig. Han undrade varför han aldrig fick någon son. Amina, Maya, Lila, Noor, Rim, Zahra, Shadia och Amal.

Men det blev aldrig någon son. Det blev inte heller något mer äktenskap. Mannen gav upp och struntade i allt. Lämnade en lapp på bordet, nästan en sådan lapp som flickan lämnat efter sig på gatorna. På lappen stod det “Hur kunde jag gifta mig med en så värdelös kvinna som du”, hålet krympte på något sätt eftersom flickan visste att nu skulle hon aldrig mer behöva se den obehagliga mannen. I hallen stod fortfarande 2 par stora skor kvar och i badrummet stod fortfarande parfymer som varit hans. Hon kastade allt på en gång, ville aldrig mer se det och aldrig mer känna lukten av honom.

Flickan med 8 döttrar hette Fatima. Namnet Fatima betyder “ung kvinna” och det var just det hon var. Fatima fick aldrig växa upp. Hon blev brud före hon levt klart rollen som barn. Barn inte brud!

Brandlukt och parfymdoft stank på baksidan av gården där hon bodde. Fatima och hennes 8 döttrar begravde alla minnen av deras hemska pappa och hennes hemska make.”